Kapitel 1

Otilia stirrade på platsen där de två fyraåringarna suttit och lekt. Den vita leksaksponnyn ramlade på golvet med ett klatter. Hon vände sig mot Nina.

“Var tog de vä—” Otilia blinkade. De två barnen satt på golvet igen och en av dem tog upp ponnyn i handen. Som att inget hade hänt. Rummets väggar tycktes snurra runt henne.

“Vad är det, Otilia?” Nina lät besvärad. Otilia skakade på huvudet.

“Nä, ingenting. Jag tyckte bara... Äh, strunta i det. Du är här för att hämta Fredrik?” Hon drog handen genom den toviga blonda hästsvansen. “Han sitter borta vid Sebastian. Det är riktigt sött hur de—”

“Otilia, mår du verkligen riktigt bra?” Nina lade de grova armarna i kors över den stora bysten. Den strama brungrå hårknuten gjorde att hon såg barsk ut, men Otilia lurades inte av den. Nina var en av de snällaste människor hon kände, trots att hon hade en principfasthet som inte kunde mätas med många.

Otilia suckade. “Ja. Ja, jag mår bra. Jag är väl bara lite stressad. Allt har varit uppåt väggarna sedan du gick i pension.”

“Men det har ju bara gått en vecka!”

“Du vet hur hon är.”

“Monica? Jag förstod väl det. Men jag sa åt er att det bara är att ringa. Jag vill inte att ni arbetar ihjäl er. Dessutom skulle jag få umgås mer med min pluttige, mumsige sötaste Fredrik!” Nina fångade upp den sprattliga femåringen i hennes stora armar och gav honom en smällpuss på kinden.

“Farmor!”, tjöt han glatt och pussade henne tillbaka. Han verkade väldigt nöjd tills han såg att den två månader äldre Sebastian stod och flinade mot honom. Då torkade han snabbt bort den blöta pussen och kämpade för att komma ner. “Farmor, du vet att sånt där är jätteäckligt va?” sade han surt, men han kunde inte låta bli att le mot henne.

”Jaja, spring och lek en stund till du”, skrattade Nina och släppte ner honom. Hon satte händerna i sidorna på den gula koftan och såg efter honom när han skyndade till lekkamraten. “Jag kan ta och prata med henne om du vill.”

“Öh… va?” Otilia vände huvudet mot Nina.

“Jag kan prata med Monica om du vill.”

“Ja, ja… gör det”, svarade Otilia frånvarande. Hennes blågrå ögon ville inte slita sig från de två fyraåringarna som lekte på golvet. “Vet du, jag tyckte jag såg… Sluta med det där!”

Nina följde hennes blick till barnen som hade börjat bråka om vad ponnyn hette och slet i benen på den. Otilia gick fram till dem med snabba steg och satte sig på huk bredvid dem.

“Ponnysen får ajaj när ni gör så där.”

“Men Fanny säger att den heter Polle, men det heter den inte alls!”

“Det gör den visste!” lipade Fanny.

“Det gör den inte alls! Den heter Molle!” sade fyraåringen surt.

“Kan den inte heta Polle-Molle då? Det är väl ett fint namn?”

Barnen stirrade surt på varandra, men nickade sedan. “Polle-Molle.”

Otilia suckade och ställde sig upp med händerna på höfterna. Hon älskade barn, men ibland gick de henne på nerverna. Hon kunde inte förstå hur Nina hade orkat jobba på dagis i så många år.

“Det finns bra stunder med, det är därför man klarar av det.” Nina log mot henne, som att hon hört Otilias tankar. Otilia strök undan en lös hårtest bakom örat och nickade till svar. Hon kunde inte låta bli att se på de två fyraåringarna som nu ropade ‘Polle-Molle’ genom hela rummet. Det fanns bra stunder, det visste hon. Ibland var det bara svårt att komma ihåg vilka det var. Hon svepte med blicken över rummet. De mjuka lekmattorna skulle behöva rengöras snart, lika mycket som de två bilmattorna. De var alltid upptagna av barn som lekte med småbilar efter vägarna eller de som ville sätta ihop de enorma pusselbitarna. Den lilla lekstugan som stod vid fönstret var också välanvänd, speciellt av de två äldre tjejerna som älskade att leka hus. De brukade laga mat åt sina dockor och försöka lära dem gå och tala. Otilia log. Hon undrade om de skulle bli förskollärare precis som hon själv. Kanske skulle Otilia ta hand om deras barn när de fick dem. Det var en skrämmande tanke att tiden kanske skulle gå så snabbt. Huset och fönstren var också smutsiga. Egentligen så skulle det fungera bäst om de sprutade ner allt med högtryckstvätt efter att de hade stängt, men det skulle Monica aldrig tillåta. Delvis för att det skulle betyda övertid och för att det kanske skulle förstöra det kakifärgade parkettgolvet.

Otilia visste att Monica tre år tidigare hade tänkt sig att rummet skulle se ut som en strand med utsikt mot havet vid solnedgång när hon beställde färgerna och målade paneler och väggar, men det skulle krävas att man kisade med ögonen och föreställde sig bilden i huvudet för att man ens skulle uppfatta att idén funnits från början. Speciellt eftersom att hon målat siluetterna av de små snäckskalen och havsdjuren på panelen själv. Monica var mycket, men ingen konstnärssjäl.

De drack saft vid ett av de små borden medan de höll koll på barnen. Otilia bestämde sig för att inte ta upp de tvås försvinnanden och se det som att hon var överarbetad. Hon kände sig skyldig över att vara så disträ, men hon kunde inte hjälpa det. De pratade om allt möjligt, men det var Nina som fick ta initiativet och det tog flera sekunder innan orden registrerades i Otilias hjärna. Trots att Otilia knappt lade något engagemang bakom hennes svar tycktes Nina inte märka av det. En halvtimme senare tog hon med sig den livliga femåringen hem. Han skulle säkert somna redan i bilen. Själv önskade Otilia att hon kunde göra samma sak, men hon hade fortfarande några timmar kvar på jobbet.

Otilia suckade. Det var fortfarande bara tisdag. Tre långa arbetsdagar till och sedan en välförtjänt ledig helg. Hon och Simon hade bestämt sig för att bara stanna inne i lägenheten, umgås och koppla av. De skulle hyra film, köpa pizza och övertrassera kontot med fyra olika chipspåsar, godis och läsk. Och en flaska vin såklart. Näst-nästa måndag skulle de få lön, och det kändes verkligen som en evighet tills dess. Men de hade mat så de klarade sig. Det var ju ett plus. Hon sträckte ut musklerna. Lederna värkte. Hur hade hon övertalats att följa med på den där zumbaklassen igår? Visst att det hade varit kul då, men inte idag. Träningen hade satt igång muskler som Otilia inte ens visste att hon hade. Den hade åtminstone varit gratis. Hon undrade vem som var dum nog att betala pengar för att få så ont att man knappt kunde röra sig dagen efter. Otilia skulle lägga det löftet på minnet. Vet du att det kommer att göra ont—undvik att göra det.

Dagen gick fruktansvärt långsamt. Föräldrar kom för att hämta sina barn, ställde de vanliga frågorna, ‘Har ni haft det bra idag? Har hon sovit?’ och fortsatte sedan ut genom grindarna. Otilia ställde sig med armarna i kors utanför den stängda ytterdörren. Det hade redan hunnit bli kallt och jeansen hon hade på sig hjälpte inte det minsta. Kylan kröp ner mellan fibrerna i tyget och bet tag i skinnet. Den tjocka dunjackan hade börjat bli lite trång i armarna, så nästa gång hon skulle köpa en ny skulle den behöva vara i storlek fyrtio. Eller så kunde hon börja träna igen. Bara tanken fick hennes muskler att klaga och göra ont. Det kanske fick bli ett nyårslöfte istället. Hon stirrade mot järngrinden en bit upp för backen. Att gå upp för den skulle få hennes ömma benmuskler att skrika. Chansen att halka var tacksamt nog liten eftersom gången bestod av grus.

Hon ville hem. Den gula byggnaden hon arbetade i såg så oerhört matt ut, som att all livslust lämnat det. Gårdens alla leksaker kastade deprimerande mörka skuggor på vissnat gräs och betong. Den lilla borgen med rutschkana längre bort såg ut att komma från ett dystopiskt samhälle där ingen lekt på flera år och gungorna av däck svängde olycksbådande fram och tillbaka i den kalla vinden. De borde kanske gräva upp alla hinkar och spadar ur sandlådan innan de frös fast, men hon tänkte inte göra det nu. Regnet som föll skulle sticka som is när de nuddade henne och hon skulle vakta de tre barnen som var kvar där inne. Om bara någon månad skulle snön falla och då skulle hon få annat att klaga på. Hon älskade snö. Hade alltid gjort. Men inte problemen som kom med den. Som när bilen vägrar starta, halka omkull på trottoaren så att byxorna blir genomsura redan innan man börjat jobba. Snoriga, sjuka barn med föräldrar som inte kan ta ledigt för att se efter dem. Hon sköt undan tankarna och försökte tänka på något glatt, men allt där ute var alldeles för mörkt.

Otilia gick in och torkade halvfrusen lera från skorna. Hon stampade dem i mattan och bytte tillbaka till hennes bekväma trätofflor. Nu var det bara tre barn kvar. Sedan kunde de städa och gå hem.

När en timme hade gått hade bara ett av barnen blivit hämtat. Monica ringde deras föräldrar, men båda sade att de skulle bli sena. Som vanligt. Otilia tyckte synd om barnen, speciellt då de två alltid var sist kvar av alla. Den treåriga flickan höll sig själv sysselsatt med den vita ponnyn medan pojken satt bredvid henne och ritade något som Otilia gissade skulle vara hästen. Hon såg efter dem medan Monica sprang runt och städade på övervåningen. Otilia hade plockat undan lite grann på nedervåningen under tiden, och nu fanns det inte mycket mer att göra. Tack och lov för att dagen hade blivit kallare än någon tänkt sig. De hade sluppit vara ute och därmed sluppit all lera förutom den föräldrarna drog in när de kom.

Regnet rann ner för fönstret. Ljuset från gatlyktan uppe vid vägen förvrängdes av vattenstrilarna. Det skulle säkert vara halt på vägen hem, men färgerna löven haft när de fallit från träden gjorde henne bättre till mods. Det skulle ha sett ut som en vacker och färggrann tavla om hon inte hade vant sig så pass vid dagismiljön att hon knappt tänkte på det längre. Vackra, kalla oktober.

“AJE!”

Otilia vände sig snabbt från fönstret. Pojken drog sig undan från flickan som fortfarande hade näven höjd. En djuprosa rodnad visade var på kinden hon slagit honom. Den vanligtvis mycket tysta pojken såg ut att kunna börja gråta när som helst. Ett blått streck gick över hela teckningen. Flickan måste ha slagit honom hårt.

“Snälla Leja, inte slåss. Det är fe-” Otilia stannade med handen utsträckt, på väg att gripa tag i flickans axel. Hon stirrade på Leja, men flickan verkade inte ens märka att Otilia var där. Huden på Lejas hand var genomskinlig. Sedan var hon borta. Pojken skrek rakt ut och Otilia bet sig i läppen för att själv inte börja skrika. Hon böjde sig skyndsamt för att trösta pojken när hon kände något rycka försiktigt i hennes kofta.

“Oti, Oti! Det var inte meningen, jag lovar!” grät Leja. “Oti! Snälla var inte arg på mig!”

Otilia kände andetaget fastna i halsen och hjärtat nästan stanna. Sedan andades hon långsamt ut.

“N-nejdå vännen. Kom här så kramas vi allihop tillsammans. Och så är vi vänner.” Leja kom snyftandes in i hennes armar och trängdes för att krama henne så hårt hon kunde. Pojken stretade emot lite grann, men höll sig kvar vid Otilia. Otilia kunde inte slappna av. Hon stirrade på Lejas knutna näve och klämde ganska hårt om hennes arm. Den fanns där, den hade en fast form. Hon måste vara överarbetad. Det eller så var det dags att skriva in sig på ett institut. Otilia tog ett djupt andetag och blåste ut. Hon hoppade till när ytterdörren öppnades. En stressad pappa skakade av ett spindelmannen-paraply.

“Pappa!” Pojken vred sig ur Otilias famn och kramade om honom.

“Men vad har du gjort på kinden?”

Pojken pekade på Leja.

“Leja slog mig!”

Pappan höjde på ögonbrynen mot Otilia.

“Jag vet inte riktigt vad som fick henne att göra det, men det är ett barns bråk. Jag ska tala om det för—”

“Tala inte om det för mamma, snälla Oti? Snälla?”

Otilia bet sig i läppen.

“Nej. Nej, det är klart hon inte kommer att säga det. Men det är dumt att slåss vet du. Vill du vara en dum flicka?” frågade pappan. Leja skakade på huvudet. “Nä men dåså.” Han log mot Leja och Otilia mot honom. Hon hoppades att han såg tacksamheten i hennes blick.

“Oti…lova att du inte säger till mamma?” sade Leja när de försvunnit ut genom dörren.

Otilia nickade stelt och sedan öppnades dörren igen.

“Hej, Otilia. Alltså jag är sååå ledsen att det drog ut på tiden. Jag kunde bara inte komma ifrån och jag måste hämta Marcus från intervjun och skjutsa—”

“Katarina, det är lugnt. Verkligen. Leja, kom nu så klär vi på dig.”

Kvinnan pustade ut och sköt tillbaka det vitblonderade håret över axlarna. Hon rättade till den pälskantade mössan i den runda spegeln, smetade på mer rosa läppglans och petade lite på lösögonfransarna med toppen på fingret. Otilia gick in i det blåmålade kapprummet och klädde Leja med mycket få motsägelser medan hennes mamma knappade på mobilen. I Katarinas bruna ögon speglades en del av det som syntes på skärmen, färgade staplar av något. Otilia visste inte så mycket mer om Katarina än att hon var en ensamstående ung mamma. Det kunde inte vara lätt. Otilia gissade att hon fått Leja när hon var runt tjugo, kanske lite yngre. Lite för ung egentligen, för hon verkade lite för självupptagen för att uppfostra dottern själv. Sedan svor hon åt sin egen tanke. Vem var hon att döma vem som var en bra mamma eller inte? Hon hade ju inga barn själv. Katarinas högklackade boots gnisslade mot det grå gallongolvet innan hon tog Lejas hand och gick ut i mörkret.

Så snart Otilia stängt dörren bakom dem satte hon sig ner. Hon ville helst inte vänta till helgen med ett glas vin och ledighet med Simon. Tänk om hon skulle sjukskriva sig. Hon började ju trots allt se lustiga saker. Men de var kort om personal som det var. Hon beslutade sig för att fundera vidare på det och letade på Monica. Hennes kastanjebruna, axellånga hår stod åt alla håll och kanter efter alla leksaker hon plockat upp från golvet. Alla visste om att hon hade börjat bli gråhårig, trots att hon bara var i de tidiga femtio och att hon färgade håret en gång i månaden. Även hon, precis som Nina, hade flera kilo till övers. Otilia undrade varför. De rörde sig ändå rätt mycket i jobbet, men till och med Otilia hade börjat lägga på några kilo. De hade kommit krypande, men det märktes på kläderna.

De gjorde en rekordsnabb städning av både över- och undervåningen, trots att de bara var två. Det var något de måste vänja sig vid. Sedan indragningarna skulle de bara vara två personal efter klockan fem. Visserligen hade de flesta barnen redan blivit hämtade då, men förstädningen de kunde göra när de var tre personal gjorde allt så mycket lättare. De släckte ner och larmade. Löven rasslade under deras fötter på väg upp mot bilarna. Den rostiga, gröna fiaten hoppade igång på hennes andra försök, sedan var det bara en tio minuter hem.

Otilia slängde av sig sina sneakers på hallmattan. Hon synade sig själv i helkroppsspegeln och lutade sedan ryggen mot badrumsdörren medan hon drog av sig strumporna. Hon lät dem ligga där hon släppt dem, orkade inte bry sig just nu. Hon lade ifrån sig nycklarna på byrån i den del av hallen som fortsatte mot köket och sovrummet. Det lyste vagt inne i vardagsrummet, men hon fortsatte mot köket där nästan alla lampor var tända. Simon var inte där. Hon kikade bakom skåpen som avskärmade spisen från matplatsen men hon såg bara att han hade glömt plattan på. Hon knäppte av den och fortsatte förbi matbordet in i sovrummet, men det var svart och ingen figur låg på sängen.

“Simon?” Hon lyssnade. “Simon?” Vaga tangenttryck från vardagsrummet. Jaja. Han kunde väl ändå ha tänt upp lite lampor där inne istället för att låta dem stå på i köket? Otilia tog fram en tepåse och den största mugg hon kunde hitta medan vattnet kokade upp. Blåbär och vanilj. Precis vad hon behövde. Hon lät tepåsen dra i vattnet några minuter innan hon slängde den och tog muggen och laptopen med sig in i vardagsrummet. Simon satt med hörlurarna på och spelade något nytt skjutspel. Den bruna hårtufsen var lika ovårdad som vanligt under de enorma hörlurarna, men han hade i alla fall rakat sig. Hon log. Han hade nog inte ens insett att hon kommit hem. Datorn hade blivit placerad mot väggen bredvid soffan, så om Simon hade blicken fokuserad på skärmen skulle han inte märka henne förrän det var för sent. Jeansen låg slängda bredvid kontorsstolen och hon såg sin chans. Hon ställde ifrån sig sakerna på glasbordet med ett leende och smög fram till honom. Innan han hade tid att märka något lade hon sina iskalla händer mot hans lår. Han hoppade högt och svor. Död gubbe på skärmen. Rätt åt honom.

“Fan vad du skräms!” skrattade han och drog henne till sig. “Nu dog jag ju.” Några dova röster läckte ut från hörlurarna. Alltså spelade han med några av hans kompisar.

Otilia fnissade och gav kyssen han ville ha som betalning.

“Jag tänkte bara säga hej.”

“Kommer snart.” Simon klickade på en knapp och tog av sig hörlurarna innan han sniffade i luften. “Kan inte jag också få lite te?”

“Det får du koka själv!”

“Men var inte sån…”

“Tänker jag visst.” Otilia hoppade ur hans knä och gav honom en puss på hans långa näsa.

“Oti, snälla.”

Otilia skrattade. “Oti? Jag har ju sagt att du inte ska kalla mig det. Det känns som att jag är tillbaka på jobb—vänta, Simon.” Han stoppade sig mitt i rörelsen när han skulle krama henne.

“Vad är det?” Han såg misstänksamt på henne.

“Det hände något konstigt på jobbet idag. Två gånger.”

Simon höjde på ögonbrynet.

“Säger du det för att ha en ursäkt att inte koka te till mig?” Han kramade om henne.

“Det är klart jag inte gör! Jag tyckte jag såg något, men kanske är jag bara överarbetad. Och överarbetade människor kokar inte te till andra.” Otilia smet ur hans grepp och satte sig i soffan. Hon hasade sig till det bortre hörnet, drog filten över sig och satte laptopen i knät. Hon insåg faran sekunderna innan det var försent och drog tekoppen till sig.

“Jaja, var sån då”, tjurade Simon medan han gick in i köket.

Hon lipade efter honom.

“Jag såg det där!”

Otilia skrattade till. För att inte spilla te på datorn satte hon koppen på divansoffans armstöd. Hon tyckte att många designersaker alla pratade om var fåniga, men träskivan att lägga över armstödet var en av de bästa uppfinningar människan gett världen. Det och choklad.

Simon hasade in i sina tofflor och satte sig bredvid henne. Han lade armen över hennes axlar och lutade sig mot datorn.

“Gims? Att du aldrig spelar något vettigt spel?”

“Gims är vettigt. Och det är bättre än vad du håller på med.”

“Gims är inte vettigt.”

“Säger du som sitter och programmerar sånt här?”

“Bara för att jag programmerar spel betyder det inte att jag programmerar sådana där spel.”

Otilia lipade mot honom. “Du har inte intelligensen till det!”

Simon kastade sig över henne och drog bort filten. Sedan kunde hon inte låta bli att skratta när han blåste henne på magen. Otilia knuffade bort honom och satte tillbaka laptopen i knät medan hon viftade med fingret mot honom.

“Nädu, det där låter du bli!” Han böjde sig hotande framåt igen och till försvar tog hon upp tekoppen. Det lyckades. Otilia smuttade på teet. Det hade hunnit svala lite.

“Så, vad var det som hände?” Simon sippade på sitt te och svor när han brände sig. I vanliga fall hade Otilia fnissat, men vad som hänt under dagen fick henne på andra tankar.

“Hmm… nu när jag ska förklara blev det ju svårt.”

“Försök.”

Otilia blundade och lutade sig tillbaka mot soffkudden. Hon drog tekoppen mot bröstet och andades in den tunga doften av krossade blåbär. Hon rynkade ögonbrynen. Minnesbilden var klar, men ändå som i ett sorts dis över det hon trodde att hon sett.

“Det var två fyraåringar som bråkade om en ponny, sedan försvann de”, började hon sakta. “Ponnyn ramlade till och med i golvet. Men en sekund senare var de tillbaka igen.” Otilia öppnade ögonen och fäste dem i Simons.

“Ursäkta? Älskling, har du feber?” Simon sträckte sig fram för att känna på hennes panna, men hon puttade bort handen.

“Om jag har feber hade du inte hoppat så högt nyss.” Otilia kunde inte låta bli att le när han omedvetet gned sig på låren.

“Tja, men… ok. Du har nog inte feber. Vad var det som hände den andra gången?”

“Du vet den där flickan som alltid blir hämtad sist?”

Simon gned sig över hakan och det raspade svagt efter fingertopparna. Sedan nickade han kort.

“Hon slog till en pojke idag. Hårt. Han började nästan gråta. Jag skulle precis ta tag i henne och säga åt henne att det var fel att slåss, men det var något underligt med hennes hand. Den var liksom genomskinlig. En halv sekund senare försvann hon.”

Simon skrattade inte åt henne, som hon trodde att han skulle. Men hon skymtade ändå något roat i de gröna ögonen.

“Pojken såg det också och började skrika. Jag kramade honom, och då ryckte flickan mig i tröjan. Hon sa att det inte var meningen att slå honom.”

Där fick han. Den roade glimten var borta. Den hade ersatts av något annat, men Otilia kunde inte sätta fingret på vad det var.

“Du kanske har rätt om det där med överarbetad. Du kanske skulle stanna hemma ett tag? Ta ledigt imorgon?” Simons stora ögonbryn var djupt rynkade och hans smala läppar pressade till ett sträck.

“Nej. Jag funderade på det, men nu när jag tänker efter kanske jag kan hålla ut till helgen i alla fall.”

Simon låtsades slappna av genom att sträcka ut armmusklerna bakom huvudet. Han ville inte släppa blicken från henne. Hon var medveten om att han tänkte på hur hon brukade bli vid den här årstiden, men tyckte ändå att hon inte förtjänade misstanken. Otilia sippade på sitt te igen och öppnade upp den sparade filen i Gims.

“Hur har din dag varit då?” frågade hon snabbt för att de inte skulle hamna in i Gims-diskussionen igen.

“Som vanligt antar jag.” Simon suckade och gav henne en puss på kinden. “Det finns carbonara i kylskåpet om du vill ha.” Sedan ställde han sig upp och satte sig vid datorn igen. När han nämnde pastan kände hon magen kurra till. Kände hon sig själv rätt kunde hon sitta och spela Gims flera timmar i sträck, så ville hon äta borde hon göra det nu. Egentligen borde hon ställa en klocka så att hon gick och lade sig i tid. Det var det värsta med att ha morgonpasset.